Tre

i Allmänt, Cancer, Utseende
Denna helg är väldigt speciell för mig. För tre år sedan trodde jag nog inte i min vildaste fantasi att jag skulle må så bra som jag gör idag. Då, för tre år sedan, fick jag ett besked. Ett besked om en sjukdom som är så stort och laddat att man nästintill kan ta på det när man uttalar det - Cancer.

Just dagen då jag förstod att jag hade cancer kommer aldrig lämna mitt minne. Det är det tydligaste ögonblicket som jag kommer ihåg och ändå hade jag fått beskdet redan en vecka tidigare.
 
"Då kommer du att tappa håret."
 
Den meningen gjorde att allt förändrades. Det var en måndagsmorgon och jag var redo för att jobba som vanligt efter läkarbesöket, men på en sekund tvärvändes mina planer för dagen och (just då) 6 månader framåt.
Jag kan fortfarande känna hur mitt hjärta stannade, hur tomt allting blev och hur det började tjockna innanför näsbenet och sedan kom tårarna efter en blick på min syster som satt mittemot.
I en vecka hade jag stängt in mig själv i en bubbla där jag varken behövde eller ville förstå. Jag minns så tydligt att mina arbetskamrater frågade hur jag kunde jobba som vanligt. Men för mig var det inga problem, inte ens när personer brast ut i gråt framför mig förstod jag varför de gjorde det till en så stor grej.
 
Men, detta ögonblick fick mig att förstå och även om jag var väldigt ledsen fann jag mig rätt tidigt och accepterade att jag bland annat behövde genomgå den proceduren som skulle orsaka en total utseendeförändring. Det kan tyckas ytligt, att det inte borde vara det första man hukar inför men på något sätt är det den största verkligheten man står inför just för att det blir så synligt, inte bara för dig själv utan även för alla andra.
 
Så, denna helg för exakt tre år sedan, efter att ha väntat ändå in i det sista plockades rakapparaten fram. Det var blandade känslor men om jag inte minns helt fel var det faktiskt mest skönt. Mina hårtestar som var kvar hade dött för länge sedan och gjorde mest att jag såg ut som en gammal gubbe på huvudet. Att se det sista falla till golvet och det faktum att resultatet inte blev så tokigt ändå lugnade nog oss alla rätt mycket.
 
Dessa år har varit en otrolig resa och jag har haft både motvind och medvind med mig. Jobbiga stunder och lyckliga stunder. Skratt och gråt. Men, det jag egentligen ville komma fram till är att jag i dagsläget bara är så jädrans glad och tacksam! Det känns som att livet äntligen börjar ordna upp sig igen och bara för ett halvår sedan skulle jag inte ha trott det. Detta är vad jag ville dela med mig av för förlora aldrig hoppet, be om hjälp och det mest cheesy en kan säga i detta sammanhang: ”What doesn’t kill you makes you stronger”
 
Vänstra bilden är tagen dagen efter rakningen och den högra är från nu i somras.