Varning för lång text!
Jag börjar verkligen bli trött på allt det här nu. Förut kunde jag blicka framåt och se åt det positiva som förhoppningsvis skulle komma inom ett par dagar efter varje behandling. Men nu känner jag ingen lust till det längre, för efter de få dagarna börjar allt bara om igen. Så känns det just nu iallafall. Alla säger att jag är så positiv hela tiden och inte klagar men ni ska veta att det bara är på utsidan för inombords så bara skriker jag! Jag har nog alltid varit sådan, som inte egentligen visar hur jag mår först men sedan kommer det fram att jag faktiskt inte mår bra. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig och egentligen tycker jag det bara är jobbigt att få massor med uppmärksamhet och ifall folk ser att jag är ledsen blir oftast de också ledsna och det tycker jag bara är ännu jobbigare. (Den här bloggen är aboslut inte för att få någon slags uppmärksamhet, utan den är till för dem som vill veta hur jag mår och hur allting går, främst för mina nära och kära jag inte träffar så ofta. Det är lite enklare att berätta för alla här än att svara i telefon och på sms tjugo gånger per dag. Sen har det bara blviit så att det är sååå många fler än det som vill följa mig och det blir jag bara rörd för)
Jag har försökt visa mig så positiv och stark som möjligt och inte försöka klaga allt för mycket och jag har inte tillåtit mig att gråta i någons närhet. Jag har haft några tuffa dagar då jag har tyckt att världen är helt orättvis och hopplös med allt ont som finns och varför just jag måste gå igenom allt det här men jag har hållit det för mig själv. Men det är kanske det jag gör fel istället? Min syster sa till mig att jag får känns såhär och det är okej att vara ledsen! Egentligen vet jag ju att det är så, det är ingenting att skämmas för. Men jag vill ju inte visa mig svag, jag vill att folk ska tro att jag är så stark och glad som jag ser ut att vara.. Mest har jag varit arg och det har gått ut över familjen tyvärr, och jag kan bara hoppas att dem förstår att det inte är dem jag är arga på. För det är min familj som håller mig uppe, min familj betyder allt för mig och utan dem vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Och det är så många som har börjat meningar med att säga "Tur att du har en sån underbar och fin familj som kan ta hand om dig" och det är bara sanning rakt igenom.
Jag tror inte att folk förstår hur allt detta känns om man inte går igenom det själv eller har någon i sin närhet som gör det. För mig är det värsta just nu att må dåligt och veta att snart kommer en till behandling inom kort som jag mår så sjukt dåligt av att tänka på så ni anar inte! När allt det här började och jag fick beskedet kunde jag nästan ingenting om cancer. Såklart var jag inte helt ovetandes av vad det var och jag visste att många tyvärr blev väldigt dåliga, tappa kilon, gick upp i vikt, tappa hår på kroppen, hade svåra tider och ibland även gick bort i sjukdomen. Men jag har liksom aldrig behövt oroa mig för denna sjukdom och det är ingen i min närhet som egentligen har gått igenom det här, vad jag vet. Jag hade alltså nästan ingen aning om vad som komma skulle.
Jag fick höra av så många att "jaa, nu kommer det komma en tuff tid och dåliga dagar, men det klarar du" Och jag har liksom tänkt " jaha, vadå?" Jag hade hört att man kunde få biverkningar av cellgifterna men att det skulle kännas såhär hade jag aldrig kunnat tänka mig. Det finns inga ord som skulle kunna förklara hur det känns för oss som faktiskt måste gå igenom det här och det är lite frustrerande att inte kunna berätta hur det faktiskt känns då det inte går att jämföra med någonting annat. Det är så många olika känslor, onda biverkningar och saker som händer samtidigt! Först trodde jag verkligen inte att jag skulle må så dåligt eftersom jag mådde bra när jag fick beskedet men jag förstår nu vad folk menade med de där meningarna om att det skulle bli tufft.
Och självklart är det jobbigt för alla personer som är anhöriga, och det är nog bara svårt det, att försöka hålla humöret uppe och vara så stöttande som möjligt när dom kanske också själv mår dåligt av det eftersom att det är en förjävla sjukdom va? Men jag tycker att mina anhöriga gör ett sjuhelsikes jobb med att vara stöttande!!
Just nu längtar jag inget hellre än tills den här skiten är avklarad och jag får börja jobba igen med mina underbara kollegor. Jag vill inte sitta och tänka på hur många dagar jag har på mig nu innan jag dippar ner i skiten igen, och igen. Jag vet att det bara är två gånger kvar, alltså hälften av vad jag redan har klarat av men det spelar ingen roll. Det gör inte saken bättre att veta att det bara är två gånger kvar för det är lika hemskt ändå! När jag mår bättre efter den här gången kommer jag säkert undra hur jag kunde skriva allt det här för då kommer jag säkert vara glad igen eftersom det då är jul och min älskade syssling kommer och hälsar på från Canada. Men nu vill jag nästan bara ge upp (Det ska jag inte!) men lite så känns det. Ge upp med de sablans behandlingarna och skita i allting.
Egentligen har jag så mycket mer som jag vill skriva om men jag känner att jag redan har skrivit en halv bok redan och det är säkert ingen som orkar läsa allting ändå. Men jag ville bara att ni skulle få veta hur det ligger till och att jag faktiskt inte är så stark på insidan som det kan verka också. Jag ska försöka lära mig att känna lite mer och inte vara så rädd för att visa hur jag mår. (Det är ingen som vet om att jag har känt så här, tror jag, varken min familj eller kompisar) Jag har varit väldigt bra på att dölja detta..
Sen vill jag faktiskt bara än en gång tacka alla som visar ert stöd för mig, det betydet så otroligt mycket att ni inte kan tänka er!
Som Ung Cancer säger - "Det är okej att känna!"
Kram från lilla mig (och ja, nu har jag börjat gråta ungefär tre gånger som jag har suttit och skrivit det här, haha)
Josefin" />
