Tre

i Allmänt, Cancer, Utseende
Denna helg är väldigt speciell för mig. För tre år sedan trodde jag nog inte i min vildaste fantasi att jag skulle må så bra som jag gör idag. Då, för tre år sedan, fick jag ett besked. Ett besked om en sjukdom som är så stort och laddat att man nästintill kan ta på det när man uttalar det - Cancer.

Just dagen då jag förstod att jag hade cancer kommer aldrig lämna mitt minne. Det är det tydligaste ögonblicket som jag kommer ihåg och ändå hade jag fått beskdet redan en vecka tidigare.
 
"Då kommer du att tappa håret."
 
Den meningen gjorde att allt förändrades. Det var en måndagsmorgon och jag var redo för att jobba som vanligt efter läkarbesöket, men på en sekund tvärvändes mina planer för dagen och (just då) 6 månader framåt.
Jag kan fortfarande känna hur mitt hjärta stannade, hur tomt allting blev och hur det började tjockna innanför näsbenet och sedan kom tårarna efter en blick på min syster som satt mittemot.
I en vecka hade jag stängt in mig själv i en bubbla där jag varken behövde eller ville förstå. Jag minns så tydligt att mina arbetskamrater frågade hur jag kunde jobba som vanligt. Men för mig var det inga problem, inte ens när personer brast ut i gråt framför mig förstod jag varför de gjorde det till en så stor grej.
 
Men, detta ögonblick fick mig att förstå och även om jag var väldigt ledsen fann jag mig rätt tidigt och accepterade att jag bland annat behövde genomgå den proceduren som skulle orsaka en total utseendeförändring. Det kan tyckas ytligt, att det inte borde vara det första man hukar inför men på något sätt är det den största verkligheten man står inför just för att det blir så synligt, inte bara för dig själv utan även för alla andra.
 
Så, denna helg för exakt tre år sedan, efter att ha väntat ändå in i det sista plockades rakapparaten fram. Det var blandade känslor men om jag inte minns helt fel var det faktiskt mest skönt. Mina hårtestar som var kvar hade dött för länge sedan och gjorde mest att jag såg ut som en gammal gubbe på huvudet. Att se det sista falla till golvet och det faktum att resultatet inte blev så tokigt ändå lugnade nog oss alla rätt mycket.
 
Dessa år har varit en otrolig resa och jag har haft både motvind och medvind med mig. Jobbiga stunder och lyckliga stunder. Skratt och gråt. Men, det jag egentligen ville komma fram till är att jag i dagsläget bara är så jädrans glad och tacksam! Det känns som att livet äntligen börjar ordna upp sig igen och bara för ett halvår sedan skulle jag inte ha trott det. Detta är vad jag ville dela med mig av för förlora aldrig hoppet, be om hjälp och det mest cheesy en kan säga i detta sammanhang: ”What doesn’t kill you makes you stronger”
 
Vänstra bilden är tagen dagen efter rakningen och den högra är från nu i somras.
Kommentarer (0)


Firande!

i Allmänt, Cancer
Ett av de bästa besked jag har kunnat få:
 
INGA FLER TECKEN PÅ CANCER!
 
 
 
ps. snart kommer en update om allt.
 
Kommentarer (3)


Läkarbesök & Klimakteriet???

i Allmänt, Cancer, Sjukhuset
Idag var jag på läkarbesök men det kändes inte lika jobbigt som det brukar. Nu visste jag att jag inte var där pga att jag ska få behandling utan för att kolla hur det har gått och vad som händer härnäst. Jag blev sjukskriven på nytt men denna gång på halvtid tills i april någon gång. Och förhoppningsvis är det den sista sjukskrivningen! Jag ska även få remisser till röntgen och kvinnokliniken.
 
Kvinnokliniken kan jag berätta om varför även om det känns lite pinsamt, fel eller som att man inte ska tala om det, men strunt samma. Alla vi kvinnor har ju såkallade menstruationer. Jag har inte haft någon sen i början av september och det är vanligt att detta uteblir av cellgifterna fast kommer tillbaka. Men sen någon månad tillbaka har jag fått vallningar som det så fint heter och ni som inte vet vad det är kan jag berätta att det är "svettningar" som kommer supernabbt ur tomma intet i kroppen. Man blir helt plötsligt, verkligen helt plötsligt kokhet på kroppen, såå varm och oftast egentligen inte så konstigt svettig då också. Man blommar upp och får röda blommningar i ansiktet och på halsen/bröstet för att man är så varm. Hela denna process kallas klimakteriet och det betyder alltså att man har en övergående hormonförändring i kroppen, att man inte får mens längre och inte kan få barn och hela den faderuttan. Detta är någonting som alla kvinnor får i livet men inte förns i 50-60 års åldern, jag är 21!
Detta är förstås förjävligt, jobbigt som satan att bli varm hela tiden, ibland väldigt ofta och så vaknar man flera gånger per natt av att man blir varm också. Jag har inte sovit en hel natt på flera veckor, riktigt tröttsamt.
 
Nu vet jag inte om detta bara är en av alla biverkningar från cellgifterna och att det sen "kommer tillbaka" igen som att ingenting har hänt och så får jag gå igenom allting igen när jag är 50 bast? Men min läkare såg lite bekymrad ut och sa att jag skulle få prata med kvinnokliniken istället så att dem säkert kunde kolla upp hur det stod till. Men sen vet jag ju att dom faktiskt berättade i höstas att det kunde bli så att det blev kaputt där nere men att det var ovanligt av min behandlingsform och att jag har genomgått operation och tagit ut ägg. (låter alltid lika konstigt/äckligt att skriva så!!) Så jäkla typiskt om just "det skulle kunna bli så" är jag?!? Men det är väl bara att hoppas på det bästa, mycket mer än så kan jag inte göra i detta fall..
 
Nu är klockan sent och jag borde gått och lagt mig för länge sen för att vila och bli stark men jag har suttit och klippt och redigerat en film och då sprang tiden iväg må jag säga. Men nu känner jag att det är dax för en date med John Blund.
God natt och hopppas ni inte blev förskräckta av min "bekännelse" haha.
Kommentarer (1)


Sarah's Ride for Jojjo

i Allmänt, Cancer
Min syssling Sarah från Kanada tänker genomföra en cykeltur på nästan 322 km till förmån att samla in pengar till cancerforskning genom The 2013 Ride to Conquer Cancer. Såklart har hon valt att cykla för MIG! Jag tycker att det är fantastiskt att hon gör detta och självklart blir jag väldigt rörd att det är pga mig!
 
Snälla alla hjälp nu till att hjälpa Sarah skänka pengar och bidra med en extra knuff till cancerforskningen genom att donera pengar på denna sida!
 
Ni kan även hjälpa till att stötta både henne och mig genom att gå med i denna grupp på facebook!
Tack!
 
 
Kommentarer (0)


En förjävla resa

i Cancer
När jag vaknade idag var det första jag kom att tänka på att jag inte befann mig på sjukhuset och fick behandling. Vilken lättnad det var och jag bara kände hur glad jag blev över att allt detta snart är över! Nu behöver jag inte må dåligt två veckor av treveckorsperioder och ni förstår nog inte hur skönt det känns!
Det är över ett halvår sedan jag åkte in till sjukhuset för första gången och även om det har känts som en evighet ibland och att slutet på detta aldrig skulle komma så kan jag ändå känna att det var som igår jag satt hos doktorn och fick beskedet.
 
Vilken resa det har varit och för det mesta har det såklart inte varit roligt alls. Tänk vad man får stå ut med va? Tappa hår, vetskapen om att man har en dödlig sjukdom (egentligen har jag inte alls funderat över det så mycket då det kändes som att jag hade väldigt goda utsikter men tankarna har såklart funnits där att "tänk om"), fertilitetsfrågor, operationer, sprutor, genomgå behandlingar som inte är att hurra för, provtagningar, alla möjliga biverkningar och äta mediciner.
 
Fy fabian säger jag bara!!
 
Det är skönt att det har gått åt rätt håll hela tiden ialla fall och så tycker jag att det kan fortsätta med!
Kommentarer (4)


"Det är okej att känna"

i Cancer, Tankar
Varning för lång text!
 
Jag börjar verkligen bli trött på allt det här nu. Förut kunde jag blicka framåt och se åt det positiva som förhoppningsvis skulle komma inom ett par dagar efter varje behandling. Men nu känner jag ingen lust till det längre, för efter de få dagarna börjar allt bara om igen. Så känns det just nu iallafall. Alla säger att jag är så positiv hela tiden och inte klagar men ni ska veta att det bara är på utsidan för inombords så bara skriker jag! Jag har nog alltid varit sådan, som inte egentligen visar hur jag mår först men sedan kommer det fram att jag faktiskt inte mår bra. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig och egentligen tycker jag det bara är jobbigt att få massor med uppmärksamhet och ifall folk ser att jag är ledsen blir oftast de också ledsna och det tycker jag bara är ännu jobbigare. (Den här bloggen är aboslut inte för att få någon slags uppmärksamhet, utan den är till för dem som vill veta hur jag mår och hur allting går, främst för mina nära och kära jag inte träffar så ofta. Det är lite enklare att berätta för alla här än att svara i telefon och på sms tjugo gånger per dag. Sen har det bara blviit så att det är sååå många fler än det som vill följa mig och det blir jag bara rörd för)
 
Jag har försökt visa mig så positiv och stark som möjligt och inte försöka klaga allt för mycket och jag har inte tillåtit mig att gråta i någons närhet. Jag har haft några tuffa dagar då jag har tyckt att världen är helt orättvis och hopplös med allt ont som finns och varför just jag måste gå igenom allt det här men jag har hållit det för mig själv. Men det är kanske det jag gör fel istället? Min syster sa till mig att jag får känns såhär och det är okej att vara ledsen! Egentligen vet jag ju att det är så, det är ingenting att skämmas för. Men jag vill ju inte visa mig svag, jag vill att folk ska tro att jag är så stark och glad som jag ser ut att vara.. Mest har jag varit arg och det har gått ut över familjen tyvärr, och jag kan bara hoppas att dem förstår att det inte är dem jag är arga på. För det är min familj som håller mig uppe, min familj betyder allt för mig och utan dem vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Och det är så många som har börjat meningar med att säga "Tur att du har en sån underbar och fin familj som kan ta hand om dig" och det är bara sanning rakt igenom.
 
Jag tror inte att folk förstår hur allt detta känns om man inte går igenom det själv eller har någon i sin närhet som gör det. För mig är det värsta just nu att må dåligt och veta att snart kommer en till behandling inom kort som jag mår så sjukt dåligt av att tänka på så ni anar inte! När allt det här började och jag fick beskedet kunde jag nästan ingenting om cancer. Såklart var jag inte helt ovetandes av vad det var och jag visste att många tyvärr blev väldigt dåliga, tappa kilon, gick upp i vikt, tappa hår på kroppen, hade svåra tider och ibland även gick bort i sjukdomen. Men jag har liksom aldrig behövt oroa mig för denna sjukdom och det är ingen i min närhet som egentligen har gått igenom det här, vad jag vet. Jag hade alltså nästan ingen aning om vad som komma skulle.
 
Jag fick höra av så många att "jaa, nu kommer det komma en tuff tid och dåliga dagar, men det klarar du" Och jag har liksom tänkt " jaha, vadå?" Jag hade hört att man kunde få biverkningar av cellgifterna men att det skulle kännas såhär hade jag aldrig kunnat tänka mig. Det finns inga ord som skulle kunna förklara hur det känns för oss som faktiskt måste gå igenom det här och det är lite frustrerande att inte kunna berätta hur det faktiskt känns då det inte går att jämföra med någonting annat. Det är så många olika känslor, onda biverkningar och saker som händer samtidigt! Först trodde jag verkligen inte att jag skulle må så dåligt eftersom jag mådde bra när jag fick beskedet men jag förstår nu vad folk menade med de där meningarna om att det skulle bli tufft.
Och självklart är det jobbigt för alla personer som är anhöriga, och det är nog bara svårt det, att försöka hålla humöret uppe och vara så stöttande som möjligt när dom kanske också själv mår dåligt av det eftersom att det är en förjävla sjukdom va? Men jag tycker att mina anhöriga gör ett sjuhelsikes jobb med att vara stöttande!!
 
Just nu längtar jag inget hellre än tills den här skiten är avklarad och jag får börja jobba igen med mina underbara kollegor. Jag vill inte sitta och tänka på hur många dagar jag har på mig nu innan jag dippar ner i skiten igen, och igen. Jag vet att det bara är två gånger kvar, alltså hälften av vad jag redan har klarat av men det spelar ingen roll. Det gör inte saken bättre att veta att det bara är två gånger kvar för det är lika hemskt ändå! När jag mår bättre efter den här gången kommer jag säkert undra hur jag kunde skriva allt det här för då kommer jag säkert vara glad igen eftersom det då är jul och min älskade syssling kommer och hälsar på från Canada. Men nu vill jag nästan bara ge upp (Det ska jag inte!) men lite så känns det. Ge upp med de sablans behandlingarna och skita i allting. 
 
Egentligen har jag så mycket mer som jag vill skriva om men jag känner att jag redan har skrivit en halv bok redan och det är säkert ingen som orkar läsa allting ändå. Men jag ville bara att ni skulle få veta hur det ligger till och att jag faktiskt inte är så stark på insidan som det kan verka också. Jag ska försöka lära mig att känna lite mer och inte vara så rädd för att visa hur jag mår. (Det är ingen som vet om att jag har känt så här, tror jag, varken min familj eller kompisar) Jag har varit väldigt bra på att dölja detta..
 
Sen vill jag faktiskt bara än en gång tacka alla som visar ert stöd för mig, det betydet så otroligt mycket att ni inte kan tänka er!
 
Som Ung Cancer säger - "Det är okej att känna!"
 
Kram från lilla mig (och ja, nu har jag börjat gråta ungefär tre gånger som jag har suttit och skrivit det här, haha)
 
  
 
Kommentarer (9)


En riktig skitdag

i Behandling, Cancer
Igår var ingen bra dag och jag säger bara far åt skogen med allt det här. Jag vill kasta ner all skit till helvetet! Just nu kan jag inte ens skriva om det för då mår jag så dåligt och det känns som att jag ska spy när som helst. Jag börade skriva om allting men det går inte, jag kan inte tänka på det så jag får berätta senare hur allting har gått.. Tabletterna fungerade inte i alla fall. 
Kommentarer (3)


Visste du att..

i Cancer
  • Cancer är ett samlingsnamn på cirka 200 sjukdomar som i sin tur delas in i undergrupper.

  • Prostatacancer, bröstcancer, hudcancer, lungcancer och tjock/ändtarmscancer är de vanligaste cancerformerna i Sverige.

  • Cancer utveckals under lång tid.

  • Cancer är elakartade tumörer som kallas maligna.

  • Det finns ett flertal olika behandlingssätt. Till exempel cytostatikabehandling, operation, strålning och hormonbehandling.

  • Varje år diagnostiseras cirka 55.000 nya fall av cancer i Sverige.

  • Två tredjedelar av de som får cancer är över 65 år

  • Cancer är vanligare bland män än kvinnor.

  • Däremot är det fler kvinnor som är under 65 år när de får diagnosen.

  • 30 % är den ungefärliga risken att någon gång få cancer i livet.

  • 60 % av alla patienter blir botade från cancer.

 

Källa: Cancerfonden

Kommentarer (0)


Rakningen av håret

i Cancer, Utseende
Jag ställde mig upp på morgonen när jag vaknade och jag kan inte riktigt tro mina ögon när jag ser mig själv i spegeln. Är det där verkligen jag? Jag ser bara en stor ljus klump framför mig och även fast jag vet att det är på riktigt blir jag lite chockad över hur jag ser ut. Såhär hade jag aldrig kunnat gissa att jag någonsin skulle få se mig själv i mitt liv - utan hår på huvudet!
 
För drygt en vecka sedan rakade jag som nämnt tidigare av mig håret eftersom jag i princip såg ut som en galen gammal gubbe med lite hår på sidorna och nästan ingenting kvar på hjässan. Jag kände att nu var det dax, nu måste håret av för såhär kan jag inte gå runt och se ut. Jag kunde knappt peta mig på huvudet utan att det föll massor med hår. Att tappa håret trodde jag skulle bli väldigt jobbigt men det var det faktiskt inte. Det kändes ju såklart väldigt konstigt att upptäcka massor med hår på kudden när man vaknade eller att så fort man tog ett tag med borsten genom håret fastnade det en stor hårboll utan att det ens kändes.
När håret tillslut såg ut som att en borr dragit igenom och dragit bort det mesta på knappt tre dagar trots varsam och försiktig hantering och försök att dölja det kala med ett hårband kände jag att det räckte.
 
Precis innan rakningen skulle ske kände jag hur tårarna började bränna bakom ögonlocken och en liten droppe slank minsann ut men jag samlade mig och tänkte att jag inte har något val och det blir säkert snyggare än hur det ser ut just nu i vilket fall som helst. Jag ville ha hela familjen samlad när det skedde. Så fick det bli också - jag satt på en stol mitt i badrummet med en spegel i handen och alla andra stod runtom medan Malin fick äran att gå lös med rakmaskinen. Jag tänkte att om alla ser mig från början hur det ser ut kanske det inte blir en lika stor chock ifall jag bara skulle komma ut helt plötsligt med inget hår alls.
Under hela rakningsproccesen satt jag som på nålar och följde vartenda litet steg men det kändes egentligen bara skönt att få bort de fula striporna som fanns kvar.
 
Nu kan jag säga att det mest är skönt att inte ha något hår kvar fast det är ganska kallt om huvudet så min fuck cancer mössa sitter oftast på om dagarna och där sitter den väldigt bra och värmer!
 
I vilket fall så ser ni här nedan resultatet av hur jag ser ut med rakat huvud. (Ja, det är lite "stubb" kvar som inte har fallit av ännu).
 
  
 
Kommentarer (14)


Kylan inombords

i Allmänt, Behandling, Cancer
Det är inte lätt att känna sig svag som en sticka och vara helt snurrig hela tiden. Jag har känt mig så svag att det har varit jobbigt att låta armarna hänga vilandes, är inte det väldigt märkligt?
Efter andra behandlingen tog det lite längre tid innan jag började må dåligt men när det väl satte igång var det lite värre än förra gången men det kanske kan bero på att det startade tidigare på kvällen än förra gången så det höll på längre. Illamående var det värsta under de två första dagarna men nu känns det helt okej.
 
Första kvällen spenderades med en hink vart jag än befann mig (soffan, sängen etc.) och man kan väl säga att jag tömde mig själv på allt innehåll. Andra dagen var snurrigt och svagt - jag får knappt i mig någon mat och dricker ytterst försiktigt och illamåendet sitter kvar och det känns som att det ligger och lurar bara för att kunna blossa upp när som helst. Som tur var gjorde det inte det och jag slapp sitta med hinken ännu en kväll och jag åt till och med en och en halv pannkaka till middag! Jag har även kunnat sova för det mesta. Har vaknat högst två gånger under en natt än så länge och kunde även somna om väldigt fort.
 
Idag har jag suttit uppe och läst lite, gjort korsord och tittat på tv för det mesta. Jag känner mig fortfarande ganska svag och är lite snurrig i huvudet fortfarande men illamående är det inte så mycket kvar av vilket känns skönt.
 
Jag har även en väldigt underlig känsla i kroppen som jag också hade förra gången. Det är som att jag är helt nerkyld innifrån - på utsidan är jag varm och har normal temperatur men inne i kroppen känns det helt isande kallt och jag bara väntar på att den ska flyta ut och göra så hela jag fryser. Det hjälper inte att linda in sig i en extra filt utan kylan stannar bara inombords. Det är ganska svårt att förklara men ungefär åt det hållet.. En kyla inombords.
 
Nu hoppas jag att jag inte blir sämre och att det går åt det bättre hållet för var dag. Jag hoppas även att jag slipper ännu mer biverkningar men det skulle inte förvåna mig om det kommer om någon dag istället.
   
 
    
Kommentarer (3)


Andra Behandlingen

i Behandling, Cancer
Då var andra behandlingen avklarad. Själva behandlingarna är inte så jobbiga det är nu efteråt jag fasar inför. Förra gången tog det två timmar sedan jag kommit hem innan jag började må dåligt. Nu har det gått lite längre tid och än så länge mår jag helt okej.
 
Behandlingen idag gick mycket snabbare än förra gången som tog 8 timmar - idag tog det bara 3 timmar så det var en stor skillnad. Jag låg och sov för det mesta för jag var så himla trött. Jag är fortfarande trött så jag hoppas att jag kommer kunna sova inatt. Hur som helst fick jag ligga inne i ett rum där man är fyra personer. Det var jag och gammlingarna. Det kändes nästan som att jag blev lite uttittad av de två tanterna som låg mittemot mig men det var säkert bara jag som inbillade mig lite. I vilket fall låg jag inte där så länge som sagt och det var skönt att kunna gå därifrån ganska fort. Jag känner att jag inte gillar sjukhus särskilt mycket och KS i Solna är väldigt gammalt så det är inte särskilt fräscht heller. Dessutom kände jag att när sköterskan kom in med alla påsar med cellgifter ville jag bara slänga dem i väggen och rusa därifrån. Undrar hur jag kommer känna lite senare om jag känner så innan andra gången? 
 
Nu har jag och mamma varit ute på en promenad i solen och nu väntar nog en film. Jag hoppas att jag slipper det värsta illamåendet ikväll.
 
Jag idag när jag hade en av mina sovstunder. Jag var nog väldigt spänd för knep ihop armarna för att kunna hålla lite värme innan jag fick en filt.
  
Kommentarer (2)


Biverkningar

i Allmänt, Behandling, Cancer
Ibland är det lätt att vara så positiv och stark som möjligt. Ibland inte. Igår fick jag känna av en smula hur det kan komma att se ut den närmsta tiden. Ett konstant illamående och trötthet tog till slut mina krafter och jag kände mig inte så väldigt positiv till allt det här längre. Efter tre tuggor till middag gick jag och lade mig redan klockan 19, men vaknande inte långt därefter pga att jag var tvungen att spy. Det fortsatte ända in på natten och sen slockande jag och sov i 12 timmar.
 
Idag har jag mått lite bättre men illamåendet gömmer sig inte långt bort och ibland blir det lite värre. Jag känner att allt inte står rätt till och är ganska trött. Men det är ju inte så konstigt egentligen. Jag fick i vilket fall starta dagen med 5 olika mediciner jag ska ta varje dag och bara tanken på dem gör mig lite illamående.  
 
Nu ska jag ut på en promenad med mamma för att få lite frisk luft och kanske lite tankar på annat håll.
Kommentarer (8)


Läget?

i Allmänt, Cancer

"Åh, Hej! Hur mår du?" frågar någon mig,
"Hej, jo men det är väl... det är väl bra?" svarar jag då.

VA? Är allt bra egentligen? Vad ska jag svara?

När någon frågar mig hur jag mår tycker jag att det är lite knepigt vad jag ska svara. Jag menar, jag mår ju bra, väldigt bra just nu faktiskt. Men borde jag göra det? För inte så länge sedan fick jag beskedet att jag har cancer. Borde inte en cancersjuk må jättedåligt och oroa sig för hur allt ska gå och hur det kommer bli? Jag gör inte det, inte så mycket iallafall. Faktum är att jag har levt i de närmsta dagarna och i nuet och har därför inte tänkt så mycket på hur det kommer bli senare. Självklart har jag funderat lite på hur jag kommer må när jag börjar få cytostatikan. Men jag tänker att det går nog bra och sedan har jag släppt den tanken igen och fokuserat på vad det är som händer nu.

Så nu mår jag bra trots sjukhusbesök var dag. Att oroa sig för hur det kommer bli senare, det vinner jag ingenting på. Jag har förberett mig lite så att det inte kommer som en chock ifall jag mår superdåligt. Men jag känner att det får jag helt enkelt ta då. Jag kan i vilket fall som helst inte göra så mycket åt det just nu.

Jag mår bra och det tänker jag göra så länge jag kan!

Kommentarer (7)


CHOP

i Behandling, Cancer
CHOP heter den cocktail av cytostatika som har bestämts åt mig. Det är den allra vanligaste behandlingen bland lymfomsjukdomar. Den består utav tre olika cytostatika och ett kortisonläkemedel. Jag kanske även kommer få ett läkemedel som heter Mabthera, men det var inte säkert.
 
C - Cyklofosfamid
H - Adriamycin
O - Oncovin
P - Prednisolon (kortison)
 
Cyklofosfamid är en cellmedicin som stör celldelningen, den hämmar nybildning av blodkroppar och kan därför ge ökad infektionskänslighet. Man kan bli illamående av denna typ och kan då även få medicin mot illamående.
 
Adriamycin även kallad Doxorubixin är ett läkemedel som hämmar tillväxten av cancerceller. Även den här stör nybildningen av blodkroppar och kan också ge symptom som illamående. Andra symptom är feber och hudrodnader. Detta läkemedel är röd i färgen och kan därför färga urinet rött. Det är även av denna som man tappar håret.
 
Oncovin även kallad Vinkristin är ett vävnadsretande läkemedel och även denna hämmar celldelningen. Några vanliga symptom är domningar i fingrar och tår, buksmärtor och förstoppning.
 
Prednisolon även kallad Deltison är ett konstgjort kortisonläkemedel av kroppens naturliga kortisol vilket är ett hormon som hjälper till att skydda mot inflammationer. Cytostatikakurer ger upphov till försämrat immunförsvar och därför behöver min kropp förstärkas med detta läkemedel.
 
Läkaren som berättade om min behandling nämnde andra saker som lät mycket värre, om vad som kunde hända med kroppen och vad för olika biverkningar man kunde få av gifterna. Jag vet att jag tyckte det lät fruktansvärt hemskt när jag väl satt där men nu kommer jag nästan knappt ihåg vad det var han sa.
Nervgas som man använde i kriget är iallafall orsaken till att man upptäckte cytostatika och cyklofosfamid innehåller detta "ämne" som jag förstod det.
 
 
  Den röda Adriamycin/Doxorubicin
Kommentarer (3)


fuck cancer

i Cancer, Utseende
Kylan börjar närma sig. Det är frost i morgongryningen och människor som ska iväg för jobbet eller liknande får stå och skrapa sina bilar och blåsa fingrarna varma. Snart är vintern och den kalla snön tillbaka efter sin alldeles egna semester. Folk muttrar och tänker för sig själva att det minsann är för tidigt medan andra blir glada och längtar ännu mer efter den glittrande kommande vintern.
 
Jag är en av dem som faktiskt längtar lite grann. Vintern betyder kyla, mörker, tända ljus, förhoppningsvis snö, jul och framförallt min nya mössa som jag flitigt kommer att använda!
 
Fuck Cancer mössan är från Ung Cancer
 
Min otroligt snälla syster Johanna har beställt hem denna till mig och en vit till sig själv. Den kommer bli perfekt nu när det blir lite kallare och mina andra mössor redan är förstora för att jag har kort hår.
Kommentarer (2)


Det är Cancer.. del 2

i Cancer
Denna dag, måndag den 10.e September är än så länge något av det jobbigaste jag har varit med om psykiskt.
Jag hade fått tid på Karolinska på hematologavdelningen (blod) för ett läkarbesök. Det kändes som att jag hade dragit med mig ett helt kompani när jag, mamma, pappa och Johanna satte oss ner i rummet.
 
Läkaren börjar prata om varför jag är där och det var för att jag har diagnostiserats med Högmalignt (aggressiv form) Lymfom cancer (en sorts blodcancer). Han berättar vad sjukdomen innebär och att just den här formen av lymfom är behandlingsbar vilket är bra. Han ställer massor med frågor och jag svarar. Han berättar sedan ännu mer om själva sjukdomen och hur man ska behandla detta.
Han säger att jag kommer börja få cytostatika (cellgifter) ganska snart och citat "då kommer du tappa håret".
 

Mitt huvud blir alldeles tomt och jag vet innerst inne att det här faktiskt är på riktigt. Detta är ingenting som jag kommer komma undan med. Jag känner hur mina ögon blir suddiga och sekunden efter det kan jag verkligen inte hålla mig och jag börjar gråta. Jag gråter inte bara för att jag kommer tappa håret och vara helt kal utan för att jag faktiskt inser att jag har CANCER! Jag har en dödlig sjukdom! Det är ingenting som man bara kan vifta bort och låtsas som om det inte finns där..
 
Läkaren säger att han förstår att jag blir ledsen men det viktigste är att jag blir frisk och därför tappar jag håret för en god sak Han börjar sedan nämna att han kommer sjukskriva mig redan från idag till... Januari. Vänta lite, stop! Ska jag sjukskrivas nu? Allt blir rörigt i mitt huvud och allt känns bara helt fel och tårarna börjar rinna igen. Jag kan inte hejda det. Såhär skulle det ju inte alls bli! Läkaren fortsätter iallafall och tillslut är läkarbesöket slut.
 
Hela den här dagen har det snurrat runt med miljoner tankar i mitt huvud. Så fort jag tänker på vad läkaren har sagt blir mina ögon tårfyllda och varje gång jag har berättat för någon, som mina syskon har jag inte kunnat hålla tårarna inne. Det har varit väldigt psykiskt påfrestande och alla i min familj var helt slut på kvällsvisten.
 
Dagens skörd av nyheter är: Jag har en aggresiv form av lymfom som är blodcancer men som är behandlingsbar. Jag är just nu under utredning och kommer få åka in på olika tester och prover med start redan imorgon, tisdag. Inom någon vecka kommer jag börja med cytostatikabehandlingen. Jag kommer få en tid för att prova ut en peruk som ska skräddarsys åt mig. Jag kommer antagligen bli steril av cellgifterna. Jag är sjukskriven till den 6e Januari.
 
Kommentarer (0)


Det är Cancer..

i Cancer
Eftersom läkaren som opererade mig sa att tumören såg snäll ut har jag inte känt någon oro alls. Jag har inte ens tänkt på att det kunde vara någonting att oroa sig för. Men det som jag inte alls har tänkt på är att en tumör kan vara cancer. För mig är det när någon får sin kropp vanställd på grund av en tumör, jag har inte haft en tanke på att tumörer kan vara cancer.
 
När vi for till Danderyd tisdagen den 4e september kände jag att det här skulle gå hur bra som helst. Vi skulle få veta att tumören som jag hade var godartad och att det nu inte var någonting mer med det och få åka hem.
När vi får komma in och träffa läkaren som opererade mig ser han helt neutral ut och hälsar på oss alla (mig, mamma & pappa). Men sedan vänder det när han sätter sig ner och ser helt plötsligt ledsen ut och säger att han har tråkiga nyheter.
 
VA? tänker jag. Såhär skulle det ju inte gå till?
Tankarna snurrar i mitt huvud vad det är han kommer att säga härnäst.
 
Läkaren börjar prata och säger att tumören tyvärr var en elakartad lymfkörteltumör. Han forstätter berätta genom att säga att jag nu kommer bli skickad till Karolinska för att bli omhändertagen av specialister. Jag ler och försöker se så förstående ut som möjligt men jag hör knappt vad han säger så den enda fråga jag har i mina tankar läcker ut.
 
"Så det här är inte cancer?" Jag menar, han snackade om lymfkörtlar och vad det nu var men han sa ingenting om cancer så vad var det då egentligen?
"Det är en slags cancer, ja. Den kallas Lymfom och man jämför den med leukemi - blodcancer."
 

Och om jag ska vara helt ärlig så kommer jag faktiskt inte ihåg vad som sades eller vad som hände efter det. Jag vet bara att jag fortsatte att le och se väldigt förstående ut och läkaren måste ha tyckt att jag var sjuk som såg så lycklig ut? Det kan jag hålla med honom om isåfall för jag förstod verkligen inte vad det var han hade suttit och sagt till mig.
 
Dagarna gick och jag fortsatte tänka att det här nog inte var så farligt ändå, jag mår ju hur bra som helst nu! Jag fick en remiss till Karolinska och jag kände mig inte så orolig för det här besöket heller, jag hade faktiskt fortfarande inte förstått att jag hade cancer. Det gick helt enkelt inte in.
Så jag fortsatte vara glad och jobbade på för fullt och tänkte egentligen inte så mycket på det. Men jag skulle förstå allting så småningom...  
Kommentarer (1)