Josefin" />
Så nära men ändå så långt borta
"Många gånger blir jag ledsen men lika många gånger känner jag mig stark som om ingenting kan hindra mig."
Jag kan bläddra runt bland arkivet, om än väldigt sällan, och stirra mig blind på de olika bilderna som jag har publicerat. Någonstans inom mig vet jag att det är sant, men jag kan för allt i världen nästan inte förstå att det är jag som döljer sig i bilderna bakom skärmen. Så nära men ändå så långt borta allting är. Mycket har jag glömt, eller så vill jag inte komma ihåg det, och annat kommer tillbaka till mig som ett spjut i hög fart och fläker upp ett stort sår i bröstet.
Snart så, snart kommer jag skriva en update för er alla om mitt liv idag!
Det har kommit en ny design till bloggen som ni förmodligen ser. Ifall det ser konstigt ut tryck på F5 eller uppdatera så borde det lösa sig.
Kommentarer (0)
Ett mörkt moln
Alla är så vänliga mot mig, det berör väldigt mycket ska ni veta! Det känns bra att de flesta förstår varför jag är sjukskriven på heltid igen. Jag uppskattar alla som skriver och hör av sig till mig, jag blir jätteglad över alla ord!
Jag har tänkt på så mycket som jag vill skriva här och visa massor av bilder som ni inte har fått sett. Men det har aldrig blivit av och speciellt de senaste veckorna har jag inte haft så stor lust till allting just pga att jag inte har mått särskilt bra. Det är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu, många frågor som dyker upp, inte bara vad gäller sjukdomen utan mycket mycket annat. Många saker som jag inte får så stor klarhet över. Allting tynger ner mina axlar en liten bit längre än vad sjukdomen redan gör och bara den är inte så liten heller.
Det är en tung börda och att hålla allting för mig själv gör det nog bara värre. Därför ska det bli skönt att få prata med en kurator och ska jag vara helt ärlig skrev min läkare på sjukintyget att jag uppvisade depressions-symptom. Det låter så hemskt. Jag har allid varit den som är gladast och skrattar mest och nu har istället det mörka molnet som ingen annan ser lagt sig till rätta över mig.
Detta är kanske ingenting som man borde tala om, men varför inte? Jag har skrivit om det mesta och det här är nog till största del orsakat av sjukdomen också. Varför försöka dölja det för er? Förhoppningsvis i bästa fall kommer solstrålarna tillbaka väldigt snart och då blir jag gamla vanliga leende Jojjo igen. Men det får ta den tid det tar helt enkelt.
----------------------
I vilket fall har jag börjat träna lite mer ordentligt nu, går på gym och jympa samtidigt som jag är ute och går och cyklar. Det känns faktiskt riktigt skönt och bra att komma igång, att få röra på sig och träna upp kroppen. Träning har aldrig riktigt haft en stor plats i mitt hjärta tyvärr. Jag har aldrig tyckt att det har varit kul förutom när jag spelade tennis för några år sedan. Jag har såklart inte gått utan träning för det men nu helt plötsligt tycker jag att det känns riktigt skönt att få röra på mig och jag längtar nästan lite efter att få gå till gymmet nästa gång. Nu hoppas jag bara att det håller i sig och inte bara är en period..
Kuratorn hörde av sig till mig i dagarna också så om drygt en vecka ska jag dit. Jag har även bokat in en tid för perukprovning. Jajjamen, nu ska jag byta frilla igen! På tisdag ska jag dit så det ska bli spännande att se vad som kommer väljas. Jag har inte riktigt bestämt mig än hur jag vill att det ska se ut så vi får helt enkelt se hur det kommer bli.
Jag hoppas att ni får en riktigt trevlig påsk med massa godis och påskmat på bordet (och i magarna) kram på er allihopa!
Kommentarer (3)
Ett bakslag
Som vanligt har jag velat trott att allting är bättre än vad det faktiskt är. Jag kom tillbaka till jobbet i tron om att nu kan det bara gå framåt hela tiden. Jag skulle komma tillbaka och snart vara inne i att köra skift igen. Men såklart hade jag fel.
Jag har inte nämnt att det har varit riktigt jobbigt på jobbet och jag har försökt att inte visa det eftersom jag bara vill tro att det ska gå över och bli bättre.. Men många dagar har det spruckit och att komma hem och gråta från jobbet för att man inte pallar och klarar av det är inte det roligaste. Det känns som att det har kommit ett "bakslag" just nu, att allt hinner ifatt mig om vad som har hänt nu hela hösten och vintern. Det är ganska dåligt psykiskt och det i samband med stressen och pressen på jobbet fungerade inte alls. Jag är helt enkelt inte helt stabil och stark som jag vill vara just nu.
Efter att ha börjar gråta på jobbet framför en av mina chefer (och som sagt är jag inte den som i första hand visar att det inte är bra) bokade jag alltså in ett läkarbesök i veckan utöver två andra sjukhusbesök och provtagningar. (Mina värden ligger ganska bra, några ligger lite lågt fortfarande men ändå rätt stabilt) Min läkare sa att detta inte var ovanligt, att man mår dåligt nu efteråt eftersom att man under behandlingar och i stunden bara kämpar och har ett mål framåt hela tiden att man inte tänker på så mycket annat. Jag ska iallafall få träffa en kurator/psykolog och prata av mig och jag har även blivit sjukskriven på heltid igen fram till maj. Därefter kommer kuratorn besluta hur det ska bli med sjukskrivningen.
Nu kommer jag att kunna fokusera på mig själv och prata med någon om allting, jag ska vila upp mig och försöka få lite lugn och varva ner (huvudvärken som jag berättade om sa min läkare att det kunde bero på stressen). Jag tror att det är mycket av det här som jag behöver, tänketid och lugn. Det kanske gick för snabbt allting, med att komma tillbaka till jobbet? Det viktigaste just nu trots allt är hur jag mår och svaret ska ju såklart vara bra. Träning och nedvarvning av tankar och kropp är kanske det jag behöver nu och snart kanske jag är tillbaka igen!
Hoppas att ni mår bra iallfall!
Kommentarer (5)
Kalt huvud i sommar?
Nu längtar jag till sommaren! December är över och nu väntas det inga roliga månader framöver innan det börjar bli vår & sommar på riktigt. Jag ska bara ta mig igenom denna sista slutspurt och sedan ska jag förhoppningsvis kunna leva lite normalt igen. Jag är dock lite bekymrad över hur det ska bli i sommar med hår på huvudet. Jag gillar inte att gå runt med bara kalt huvud, jag gör inte ens det här hemma utan har alltid på mig någon slags mössa och knappt peruken om jag inte ska göra något särskilt.
Ska jag prova ut en ny peruk som är lite mer somrig? (jag kommer i vilket fall att få en till) men kommer det att bli för varmt? Ska jag gå med sjal? (inte direkt något jag tycker är jättefint) men är det praktiskt och inte för varmt? Eller ska jag bara gå runt med kalt huvud? (antar att det inte hunnit växa ut så mycket till sommaren) men kommer jag känna mig fulast i världen då?
Det kanske är ganska onödigt att sitta och tänka på det här nu men jag trivs ju inte i rakat och som för många vissa spelar ju utseende ganska stor roll i ens liv. Det spelar ingen roll att folk säger att jag är fin i rakat för jag själv gillar det inte och jag vill kunna trivas med mig själv, eller hur? Därför snurrar dessa tankar i mitt huvud just nu.. Men det där kommer säker som andra saker att lösa sig "naturligt" när det börjar närma sig!
Jag känner mig i vilket fall lite bättre nu. Inte riktigt helt bra men något sånär! Jag har lite problem med smaklökarna fortfarande dock. Det smakar mycket metall i munnen men det går bra att äta maten, det är efteråt det känns lite jobbigt då jag får så konstiga eftersmaker. Jag hoppas iallafall att det går över snart också!
Ska ni göra något roligt ikväll? Det är trettondagsafton, många kanske ska ha någon lite finare middag? Vi kommer ha en liten middag och en granne kommer över och gör oss sällskap. Hoppas ni får en trevlig kväll i vilket fall!
Kommentarer (3)
2012/2013
Efter ett år som började bra men sedan urartade till något av det tuffaste jag har varit med om tänker jag nu lämna detta år och blicka fram emot ett nytt år som förhoppningsvis bringar mer lycka och fina stunder än vad det gångna året har gjort. Jag tänker fortsätta kämpa och bli frisk från allt det här.
In i det nya året bär jag med mig en styrka och en helt ny Josefin som kommer uppskatta det jag har ännu mer än vad jag gjort. Tyvärr är fallet så att jag även kommer bära med mig en tung börda på mina axlar som måste jobbas bort och jag ska klara av att en dag kunna tänka tillbaka på det här och känna att "jävlar vad stark jag var!" Året som kommer blir inte en bra början med lite av behandlingen kvar men mellan de där onda veckorna kommer jag skratta och le, känna att jag faktiskt lever!
Jag tänker välkomna det nya året och känna att nu kan det bara bli bättre!
GOTT NYTT ÅR PÅ ER!
Kommentarer (3)
Ängel
Efter mitt lilla utbrott för några dagar sedan känner jag mig nu lite bättre. Jag behövde verkligen skriva ut det där och efteråt kändes det lättare i själen. Nu börjar jag känna mig helt okej efter behandlingen också och då är det mycket, mycket enklare att kunna tänka positivt och fokusera på det bra!
Jag har bara legat hemma framför tv.n för det mesta och försökt bli bättre och bättre. Jag kämpar lite med illamåendekänslor när jag tänker på vissa saker eller ska äta mat fortfarande. Det finns så mycket just nu som jag accosierar till behandlingar och sjukhus i lukter, mat och saker att det är sjukt. Det är nästan det jobbigaste just nu, att må illa bara för att man tänker på det. Till exempel kan jag inte läsa min bok för att jag läste den under en behandling och om jag tar upp den blir jag väldigt illamående och mår dåligt. Visst är det helt knäppt?!? Jag hoppas att det kommer gå över sen...
Men egentligen ska jag nog vara glad över att jag får ganska "milda" reaktioner efter behandlingarna om man tänker på vad som skulle kunna ha hänt. Jag läser flera andra bloggar och den ena och den andra får alla möjliga besvär som lunginflamationer, ont i benen, virus i magen och jag vet inte vad. Jag är glad att jag har sluppit det än så länge (tvi, tvi)!
Det kankse beror på att jag fick en superfin skyddsängel för några veckor sedan av min släkting Lotta. Det är en glasängel som läser i en glaskula. Vingarna är gjorda av någon slags sagolik fjäder och den är verkligen hur fin som helst och jag blev verkligen jätteglad!
Tyvärr ser man inte så bra hur den verkligen ser ut med fjädrarna och allt men här är min ängel!
Kommentarer (0)
"Det är okej att känna"
Varning för lång text!
Jag börjar verkligen bli trött på allt det här nu. Förut kunde jag blicka framåt och se åt det positiva som förhoppningsvis skulle komma inom ett par dagar efter varje behandling. Men nu känner jag ingen lust till det längre, för efter de få dagarna börjar allt bara om igen. Så känns det just nu iallafall. Alla säger att jag är så positiv hela tiden och inte klagar men ni ska veta att det bara är på utsidan för inombords så bara skriker jag! Jag har nog alltid varit sådan, som inte egentligen visar hur jag mår först men sedan kommer det fram att jag faktiskt inte mår bra. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig och egentligen tycker jag det bara är jobbigt att få massor med uppmärksamhet och ifall folk ser att jag är ledsen blir oftast de också ledsna och det tycker jag bara är ännu jobbigare. (Den här bloggen är aboslut inte för att få någon slags uppmärksamhet, utan den är till för dem som vill veta hur jag mår och hur allting går, främst för mina nära och kära jag inte träffar så ofta. Det är lite enklare att berätta för alla här än att svara i telefon och på sms tjugo gånger per dag. Sen har det bara blviit så att det är sååå många fler än det som vill följa mig och det blir jag bara rörd för)
Jag har försökt visa mig så positiv och stark som möjligt och inte försöka klaga allt för mycket och jag har inte tillåtit mig att gråta i någons närhet. Jag har haft några tuffa dagar då jag har tyckt att världen är helt orättvis och hopplös med allt ont som finns och varför just jag måste gå igenom allt det här men jag har hållit det för mig själv. Men det är kanske det jag gör fel istället? Min syster sa till mig att jag får känns såhär och det är okej att vara ledsen! Egentligen vet jag ju att det är så, det är ingenting att skämmas för. Men jag vill ju inte visa mig svag, jag vill att folk ska tro att jag är så stark och glad som jag ser ut att vara.. Mest har jag varit arg och det har gått ut över familjen tyvärr, och jag kan bara hoppas att dem förstår att det inte är dem jag är arga på. För det är min familj som håller mig uppe, min familj betyder allt för mig och utan dem vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Och det är så många som har börjat meningar med att säga "Tur att du har en sån underbar och fin familj som kan ta hand om dig" och det är bara sanning rakt igenom.
Jag tror inte att folk förstår hur allt detta känns om man inte går igenom det själv eller har någon i sin närhet som gör det. För mig är det värsta just nu att må dåligt och veta att snart kommer en till behandling inom kort som jag mår så sjukt dåligt av att tänka på så ni anar inte! När allt det här började och jag fick beskedet kunde jag nästan ingenting om cancer. Såklart var jag inte helt ovetandes av vad det var och jag visste att många tyvärr blev väldigt dåliga, tappa kilon, gick upp i vikt, tappa hår på kroppen, hade svåra tider och ibland även gick bort i sjukdomen. Men jag har liksom aldrig behövt oroa mig för denna sjukdom och det är ingen i min närhet som egentligen har gått igenom det här, vad jag vet. Jag hade alltså nästan ingen aning om vad som komma skulle.
Jag fick höra av så många att "jaa, nu kommer det komma en tuff tid och dåliga dagar, men det klarar du" Och jag har liksom tänkt " jaha, vadå?" Jag hade hört att man kunde få biverkningar av cellgifterna men att det skulle kännas såhär hade jag aldrig kunnat tänka mig. Det finns inga ord som skulle kunna förklara hur det känns för oss som faktiskt måste gå igenom det här och det är lite frustrerande att inte kunna berätta hur det faktiskt känns då det inte går att jämföra med någonting annat. Det är så många olika känslor, onda biverkningar och saker som händer samtidigt! Först trodde jag verkligen inte att jag skulle må så dåligt eftersom jag mådde bra när jag fick beskedet men jag förstår nu vad folk menade med de där meningarna om att det skulle bli tufft.
Och självklart är det jobbigt för alla personer som är anhöriga, och det är nog bara svårt det, att försöka hålla humöret uppe och vara så stöttande som möjligt när dom kanske också själv mår dåligt av det eftersom att det är en förjävla sjukdom va? Men jag tycker att mina anhöriga gör ett sjuhelsikes jobb med att vara stöttande!!
Just nu längtar jag inget hellre än tills den här skiten är avklarad och jag får börja jobba igen med mina underbara kollegor. Jag vill inte sitta och tänka på hur många dagar jag har på mig nu innan jag dippar ner i skiten igen, och igen. Jag vet att det bara är två gånger kvar, alltså hälften av vad jag redan har klarat av men det spelar ingen roll. Det gör inte saken bättre att veta att det bara är två gånger kvar för det är lika hemskt ändå! När jag mår bättre efter den här gången kommer jag säkert undra hur jag kunde skriva allt det här för då kommer jag säkert vara glad igen eftersom det då är jul och min älskade syssling kommer och hälsar på från Canada. Men nu vill jag nästan bara ge upp (Det ska jag inte!) men lite så känns det. Ge upp med de sablans behandlingarna och skita i allting.
Egentligen har jag så mycket mer som jag vill skriva om men jag känner att jag redan har skrivit en halv bok redan och det är säkert ingen som orkar läsa allting ändå. Men jag ville bara att ni skulle få veta hur det ligger till och att jag faktiskt inte är så stark på insidan som det kan verka också. Jag ska försöka lära mig att känna lite mer och inte vara så rädd för att visa hur jag mår. (Det är ingen som vet om att jag har känt så här, tror jag, varken min familj eller kompisar) Jag har varit väldigt bra på att dölja detta..
Sen vill jag faktiskt bara än en gång tacka alla som visar ert stöd för mig, det betydet så otroligt mycket att ni inte kan tänka er!
Som Ung Cancer säger - "Det är okej att känna!"
Kram från lilla mig (och ja, nu har jag börjat gråta ungefär tre gånger som jag har suttit och skrivit det här, haha)
Kommentarer (9)
Svag i kroppen
Efter några fler dagar med olika besvär känner jag mig nu ganska mycket bättre. Jag är fortfarande inte helt okej men det känns betydligt mycket bättre än för några dagar sedan. Jag är dock väldigt svag och orkeslös i kroppen fortfarande och man får ta det lungt på dagarna och inte ge sig in i för stora projekt. När jag duschade trodde jag att jag skulle få sätta mig ner ett tag för mina ben viile inte sluta darra, jag kände mig så himla svag!
Japp, man har ju helt klart mått bättre i sitt liv! Men nu har iallafall halva tiden gått och det känns bra även fast jag blir helt förskräckt av att det är lika mycket kvar. Hur ska jag kunna gå igenom detta tre gånger till? Det räcker som det är nu tycker jag, men jag vet att det ändå inte gör det.. åh jag får försöka att inte tänka på det nu för snart är det December!! Jag älskar December! Om jag ser fram emot det och tänker på allt fint den månaden har att erbjuda blir jag på gott humör!
Venporten som jag har under nyckelbenet lever lite sitt eget liv kan man säga. Ibland syns den inte alls men ibland visar den sig och då ser det helt sjukt ut. Som att jag har en gigantisk bula ungefär.. Så blev det idag och då ser det ut såhär:
På halsen ser man lite av slangen under huden också.. Men det är alltså i denna dosa man trycker in en tjock nål när jag ska få behandling och ja, det gör faktiskt sjukt ont. Det är konstigt det där, att den kan synas så mycket ibland och sedan ingenting..
Jag hoppas ni får en jättebra helg, jag ska försöka ha det så gott det går. Kram på er!
Kommentarer (3)
Att vara hemma hela tiden
När man mår bra men ändå måste stanna hemma nästan hela tiden för att inte utsätta sig i onödan för eventuella sjukdomar bland människor blir man tillslut väldigt rastlös. När man mår dåligt har man inte så mycket val, eller man bryr sig nog inte så mycket om man bara får ligga hemma hela tiden eftersom man ändå inte har någon ork att göra annat. Men nu, nu när jag känner mig normal då orkar jag nästan inte vara hemma längre.. Jag orkar inte slöa framför tv:n längre, jag orkar inte sätta mig och läsa en bok, jag orkar inte göra ingenting!
När man jobbar dag ut och dag in längtar man till sina lediga dagar bara för att kunna få känna denna "göra ingenting" känslan och få koppla av. Jag har varit hemma i över en månad nu och innan det jobbade jag endast en vecka eftersom att jag först hade semester och sedan blev sjukskriven pga att jag opererades. Sedan mitten av Juli har jag alltså jobbat drygt en vecka totalt och det är en väldigt stor skillnad från att ha jobbat nästan 6 dar per vecka innan. Nu skulle jag mer än gärna byta allt detta mot att jobba 6 dar i veckan igen! Inte bara för att jag är uttråkad utan jag menar allt som har med detta att göra - cancern. Såklart är det sjukdomen som är det värsta och det är den som ställer till detta elände.
I vilket fall så försöker jag hålla mig lite sysselsatt om dagarna genom att baka och jag har även tagit upp mitt tecknande/målande igen fast jag märker att jag inte gjort det på ett tag för det behöver finslipas lite. Jag ska även ta upp ett projekt jag har tänkt på länge - nämligen att rensa bland mina filmer. Rensa kanske är fel ord då jag inte tänker gallra bort några utan jag tänker få lite mer koll på alla jag har. Min familj brukar säga att jag snart får starta uthyrning hehe..
Ikväll är det jag och brorsan som ska göra middag så det ska gå och påbörjas strax. Det återstår att se hur det går men det brukar bli ganska bra! God kväll på er alla!